Helena Alexanderson

Hallundakomplexet, Botkyrka 13:1 och 69:1, delundersöktes mellan åren 1969–71. (I fortsätt-ningen kommer de båda fornlämningarna att kallas för Hallunda 13 respektive Hallunda 69). Komplexet är än idag, drygt 50 år efteråt, en av Mälardalens fyndrikaste boplats-, verkstads- och gravkomplex från bronsåldern. Platsen ligger strax söder om Mälaren och de mest uppmärksammade lämningarna och fynden på platsen var dels den välbevarade och formrika keramiken, dels gjuterifynden i form av ugnar, deglar, gjutformar och gjutspill. Just bronsgjuteriet med anläggningar som tolkades som ugnar för bronssmältning har sedan 1970-talet blivit omskrivna och omtolkade i både skandinavisk och europeisk litteratur. På Hallunda 13 tolkades tolv anläggningar som ugnar, samlade inom Zon 2. De låg inom en stenkonstruktion som tolkades som ett mindre hus. På Hallunda 69 hittades två anläggningar som tolkades som ugnar. Ugnskonstruktionerna och gjuteriverksamheten blev mycket uppmärksammade redan under fältundersökningen. Totalt undersöktes nio eller tio av dessa ugnar i fält. De hade alla en likartad konstruktion som fanns i två varianter. Den första var något större, ovala ugnar med en kraftig stenskoning. Anläggningarna i den andra gruppen var rundade i plan, något mindre både till längd och djup samt hade en glesare stenskoning. Båda typerna hade stora mängder med förglasad och sintrad lera i framför allt den övre delen av fyllningen. Utifrån spridningen av leran tolkades de som kupolugnar, där en kupol av lera hade täckt själva härden.
Fenomenet med den här typen av möjliga kupolugnar från bronsåldern var så pass ovanligt att tre av anläggningarna togs in i sin helhet som preparat till Statens Historiska Museers (SHM) magasin. Meningen var att de skulle kunna undersökas noggrannare i framtiden. I texten kommer begreppet degelugn att användas för härdar eller ugnar där man har smält koppar, tenn eller färdig brons för gjutning. Degelugnar har i modern tid en helt annan betydelse men för att lättare kunna särskilja ugnar för reduktion av kopparmalm från de härdar eller ugnar där man smälter färdig metall i deglar, används detta begrepp här.
Ett av de tre preparaten, A42, som förvarades i SHM:s magasin hade skador och kunde inte bevaras. En projektgrupp bildades med medlemmar från Stiftelsen Upplandsmuseet, SHM och en av fältarbetsledarna från de tidigare undersökningarna, Gunnel Vahlne. Projekt erhöll medel från Birgit och Gad Rausings Stiftelse för Humanistisk Forskning för forskningsundersökningen och naturvetenskapliga analyser av det förmodade ugnspreparatet A42. Därutöver har SHM och Stiftelsen Upplandsmuseet bidragit med personaltid och Inga Ullén och Gunnel Vahlne har bidragit med tid för att fullfölja projektet.
Undersökningsresultaten visar att anläggningen användes under 800-talet f. Kr. och att den tillhör den något mindre ugnsvarianten på platsen. Fynden utgjordes till största delen av bränd och sintrad lera. De kemiska analyserna ger inga klara indikationer på att anläggningen har varit använd för metallhantering. Fynd, fyndspridning och konstruktion tyder dock på att det rör sig om en degelugn eller en förvärmningsugn för gjutformarna, de bör vara upphettade när man häller ned bronset. Den enda alternativa tolkningen är att det rör sig om ett stolphål i ett hus där man har gjutit, men det framstår som mindre troligt. Varken de större anläggningarna eller mindre som har tolkats som två typer av ugnar är typiska stolphål från perioden.